Precis som med belysningen för hemmet, var det eld som gällde från början. Den tidigaste allmänna formen av gatubelysning skedde med hjälp av facklor och dök upp runt år 1000. År 1697 kom i Stockholm en kunglig förordning som sade att fastighetsägare var tvungna att hålla lyktor tända från mörkrets inbrott till midnatt, men bara under den mörka årstiden och bara på Riddarholmen.
På 1800-talet började gas användas runt om i världen, där en lykttändare gick runt och tände gatlyktorna manuellt. I Sverige var Göteborg först med gasbelysning år 1846. Gasen fick så småningom ge vika för glödlampan, men det tog tid. I Stockholm släcktes den sista gaslampan så sent som 1941.
I takt med storstädernas framväxt, ökade trafiken på gator och trafikleder. Det förde med sig ökade krav på fungerande och effektiv gatubelysning. De traditionella glödlamporna höll inte måttet. De första lamporna att användas i Sverige var de så kallade båglamporna. Det var en omständlig och dyr ljuskälla som krävde konstant justering. Kvicksilverlampor, med ett kallt, vitt sken och natriumlampor med ett karaktäristiskt gult sken var bland de första, verkligt användbara lösningar som testades.
Precis som för inomhusbelysning har utvecklingen gått snabbt och framförallt fokuserat på energibesparande lösningar. Numera är keramiska halogenlampor av metall det som gäller för allmänna platser. Det kostar en slant att ersätta de långt mycket mer energislösande kvicksilverlamporna, men besparingen kommer snabbt i form av mycket lägre energiförbrukning.
Gatubelysning är förmodligen ingenting du tänker på särskilt ofta. Den fyller dock en ytterst viktig funktion i vårt moderna samhälle, och var också en av de första belysningskällor som snabbt behövde utvecklas för att fylla sin funktion på ett bra sätt. Tack vare det har den hjälpt utvecklingen av kvicksilver-, natrium- och halogenlampor. Idag utför bland annat Stockholms stad tester med lysdioder för att se om de i framtiden kan fungera i trafikmiljön.
